Tårarna som samlas i mina ögon är som ett tyst skrik.

Mitt hjärta är krossat, gatorna är tomma; jag dansar med ensamheten.

Varje natt är jag en själ som längtar efter stjärnorna.

Melankoli sänker sig som en kall dimma över min själ.

Jag har drömmar som gått förlorade i tystnaden.

Ensamhet gömmer den djupaste smärtan inom sig.

Jag är som ett hopp som gått vilse i nattens mörker.

Varje minne är ett blödande sår i mitt hjärta.

I melankolins famn är jag som en glömd sång.

Jag sveper in mig i mina krossade drömmar om natten.

Sorg är min själs mest trogna gäst.

Mina tårar talar mer än ord någonsin kan.

Stormar rasar inom mig medan tystnad råder utanför.

Det finns en smärta i mitt hjärta som bär på tusentals osagda ord.

Melankoli är inspirationen till de vackraste dikterna.

Med varje andetag förlorar jag en bit av mig själv.

Jag finner mig själv i mörkret när jag söker ljuset.

Melankolins eko i tystnaden viskar mina djupaste hemligheter.

Det förflutnas skugga förmörkar min nutid.

Ensamhet är den djupaste havens stillhet.

Mitt hjärta är en gammal sorg speglad i en trasig spegel.

Melankoli är själens renaste smärta.

Förlorade hopp i mina ögon är som en tyst avsked.

Det finns viskningar inom mig; otalade berättelser.

Ett hjärta vävt med sorg är den renaste formen av mänsklighet.

Nätterna är långa, drömmarna långt borta; jag är ensam.

Varje tår är mitt hjärtas tysta rop.

Ibland är melankoli den vackraste ensamheten.

Dolda kärlekar inom mig är vävda med sorg.

Mitt hjärta är en trött krigare som längtar efter vila.