Den okunnige har åsikter om allt, men kunskap om inget.

Att diskutera med någon som inte inser sin okunnighet är att ifrågasätta sitt eget förstånd.

Okunnighet är tystnaden från förnuftet och skriket från egot.

Den okunnige pratar, den vise tiger – därför vinner ibland okunnigheten över visheten.

Den som avvisar kunskap försvarar sin åsikt, inte sanningen.

Den okunnige tror att han vet allt men förstår väldigt lite.

Modet hos en okunnig överröstar ofta ödmjukheten hos en vis.

Om mörker är frånvaron av ljus, är okunnighet frånvaron av förståelse.

Den okunnige vill ha rätt, inte lära sig.

Man känner igen den okunnige på envisheten, inte på orden.

Okunnighet förminskar andra för att framhäva sig själv.

Den vise diskuterar inte med den okunnige – han vet bättre.

Den okunnige talar ständigt, inte för att tänka, utan för att upprepa.

Den okunnige tror på allt han hör – den vise ifrågasätter.

Halv kunskap skriker högst när den är dold av okunnighet.

Den okunnige dömer med känslor, inte med förnuft.

Mod utan kunskap kan vara farligt.

Den okunnige ser världen som enkel – han ser inte nyanserna.

När okunnighet och arrogans möts kvävs sanningen.

Den farligaste okunnigheten är den man inte inser.

Den okunnige föraktar det han inte förstår.

Okunnighet är inte att inte läsa, utan att lyssna på fel källor.

Den okunnige samlar på fakta, men saknar sammanhang.

Okunnighet är smittsam – särskilt när den applåderas.

Den som vill veta lär sig – den okunnige attackerar.

Stolthet är okunnighetens rustning.

Den okunnige tror att tystnad är svaghet.

Den okunnige står inte ut med andra perspektiv.

Att vägra kunskap är att stoppa utveckling.

Den okunnige debatterar inte för att förstå, utan för att dominera.

Den okunnige söker inte sanning – bara bekräftelse.

Den okunnige fördömer innan han förstår.

Sann okunnighet är inte att inte veta, utan att vägra lära sig.

De som skriker högst är ofta de mest okunniga.

Okunnighet försöker lysa genom att släcka visheten.