Jag älskade dig som en ros; även när den vissnade, behöll den sin elegans.

Om det krävdes att brinna med dig, accepterade jag dina taggar för ditt leende.

Jag älskade dig som en ros; jag vande mig vid din doft och omfamnade din smärta.

Jag fruktade varken dina taggar eller din tystnad… för jag älskade dig som en ros.

Jag älskade dig som en ros; även om mina händer blödde slutade jag aldrig röra vid din skönhet.

Du var rosen som blommade i mina tårar, och kärleken växte ur min smärta.

Jag älskade dig trots dina taggar, för du var vacker nog att vara värd all smärta.

Jag älskade dig som en ros; varken din tystnad eller vissnande gjorde mig ledsen.

Jag älskade dig inte som man älskar en ros – jag brann för dig som för en ros.

Att älska dig var som att röra vid en ros: mjukt, vasst och verkligt.

Du blev en ros i mitt hjärta; du skapade ingen storm, men gick heller inte obemärkt förbi.

Jag älskade dig som en ros; jag andades in din doft och accepterade din smärta.

Kärleken började inte med din skönhet, utan när jag mötte dina taggar.

Du var vacker som varje ros… men jag älskade dig som man älskar sina ärr.

Jag älskade dig som en ros; varken avstånd eller tid kunde få mig att vissna.

Jag tvättade mina sår med rosenvatten – för de var alla dina.

Jag älskade dig som en ros; även i delar där ingen vågade se.

Du dolde din smärta med skönhet – och där älskade jag dig mest.

Jag älskade dig som en ros; även om mitt hjärta vissnade, älskade jag för att aldrig blomma igen.

Till och med dina taggar blev poesi – så länge ditt namn nämndes i den.