Ibland är de tystaste människorna de mest sårade.
Jag var sårad men sa inget – för du skulle ändå inte ha förstått.
Hjärtat gör inte ont för att det går sönder, utan för att den andra inte bryr sig.

Jag dolde min smärta bakom ett leende, så att ingen skulle märka det.
Dina ord gjorde inte ont – men din blick gjorde.
Att bli sårad är inte som att glas går sönder – det är när den som sårar inte får en repa.

Den som sårar dig mest är den du litar mest på.
Vissa sår behöver ingen tid – de försvinner aldrig.
Jag var tyst… för smärta talar ogärna.

Även ett älskande hjärta tiger när det brister.
Jag förlät, men återvände aldrig för att bli sårad igen.
Jag växte med mina sår – men blev aldrig densamme igen.

Det är inte hjärtat som brister som får dig att falla – det är hoppets förlust.
Jag säger inte att jag är sårad – men jag är inte längre densamme.
Även i min tystnad skriker min själ.
De osynliga såren är de djupaste.
Ibland är det mest smärtsamma farvälet det som aldrig sägs.
Att vara stark betyder inte att man inte är sårad.
Kärlek gör ont när den inte tas om hand.
Själens ärr lär oss mest.

Ibland döljer det tystaste hjärtat den största smärtan.
Jag log, men inombords föll jag sönder.
Hjärtat gör inte ont för att det går sönder, utan för att ingen bryr sig.

Djupast sår är de som inte syns.
Att vara sårad känns som att ropa i tystnaden.
Jag litade på dig – det var mitt misstag.

Jag förlät, men jag återvände aldrig.
Även tystnad skriker ibland.
Några ärr försvinner aldrig.

Jag sa “jag är okej”, men jag var trasig.
Att vara stark betyder inte att inte känna smärta.
Det var inte dina ord som sårade – det var din likgiltighet.

Jag gömde min sorg bakom ett leende.
Vissa farväl är ljudlösa men brutala.
Förlusten av hopp gör mer ont än kärlekens slut.
Jag slutade prata, för ingen lyssnade.
Mitt hjärta krossades tyst.
Jag dolde mina tårar för att verka stark.
Även kärlek kan lämna sår.
Jag gick vidare – men jag lämnade en bit av mig själv bakom.